Psykiskt förkyld

Hittade denhär kröniken via en länk på facebook:
http://m.gp.se/kulturnoje/1.2533019-kronika-sag-att-du-ar-psykiskt-forkyld
 
Grunden är så lik, känslan av att bara vilja försvinna. Att inte klara av det jag vet att jag borde göra.
 
Är glad att jag har en förstående chef som säger att jag kan jobba hemifrån när det är som värst, att jag inte behöver komma in till kontoret och träffa dom som jag möter där men som jag ännu inte har berättat något för.
 
Orkar inte berätta för dom, vill inte att dom ska få den bilden av mig. Eller kanske snarare den bilden jag, i mitt huvud, tror att dom har av mig.
 
Känslan som bara blir värre när jag vet att jag måste stanna på samma plats och sedan paniken som gör att jag bara vill bort såfort det bara går när jag väl får åka därifrån.
 
Den konstiga känslan när jag är helt ensam trots att rummet är fullt med folk eller när jag känner mig trängd trots att jag är helt själv.
 
Ingen logik och plan i känslor eller handlande.
Jag vill alltid ha en plan, allt ska vara strukturerat och planerat. Det måste vara ordning på allt, tränsen måste vara snurrade innan jag går från stallet, grimmorna ska vara knäppta och det ska vara ordning!
 
Vissa blir tokiga på mig men jag kan inte sova annars. Om jag har lämnat stallet i oordning så kan jag få för mig att gå tillbaka mitt i natten bara för att jag kan inte somna, jag ligger å tänker på den lilla saken som inte blev gjord innan jag lämnade.
Det är lättare att gå upp och fixa det än att ligga och vrida på sig hela natten.
 
 

Liknande inlägg

Kommentera här: