Jag trodde jag mådde bättre

Det har rullat på ganska bra sen jul.
Har träffat Mange igen och är så kär <3 men sen helt plötsligt rasar allt igen på grund av en skitsak. Alla tvivel kom upp, jag är inte värd honom, varför är han med mig när han kunde ha det så mycket bättre, roligare och lugnare med någon annan.
 
Jag är livrädd att förlora honom nu helt enkelt. Det gör att jag blir klängig och svartsjuk.
Sen i lördags så tappade jag kontrollen när kvällen inte blev som jag hade räknat med. jag var onykter, utan chaufför hem och Mange blev utringd på snökörning.
 
En sådan situation gör mig extremt stressad och skickar mig från att må bra å ha kul med vänner till att bryta ihop, panikångesten kommer på en sekund och det känns som att marken under mina fötter rämnar.

Jag har dom senaste åren lärt mig att inte sätta mig i dom situationerna som detta kan uppstå, jag har nästintill alltid kört till fester och om jag inte kör så har jag varit helt säker på vem som hämtar mig eller att någon annan som är med kör.
 
När paniken kommer så får jag ännu mer panik över att jag visar hur jag mår och över vad folk ska tycka om mig.
Jag är rädd att folk runt omkring ska tycka att jag är konstig och jobbig, att de inte ska vilja ha med med eller umgås med mig längre. En av mina största rädslor är att vara själv, ändå vet jag inte hur jag ska göra för att släppa in folk eller bli vän med nya människor.
 
Jag hade panikångest redan när jag var liten, har jag insett i efterhand. Jag flydde från klassrummet om jag blev trängd, jag gömde mig för att ingen skulle hitta mig och jag klarade inte av att folk rörde vid mig.
 
Jag har till vissdel fortfarande problem med närkontakt och jag får panik när någon håller fast mig. Det har blivit bättre men det är något jag jobbar på varje dag.
 
PS. Jag struntar i lösenord, jag började skriva för min egen skull och gör det fortfarande. Om folk inte vill ha med mig att göra pga det jag skriver här så är det väl så...