Kvällstankar

Jag har en häst som är hela min värld. Jag vet inte vad jag skulle göra utan henne. Carmenzita, den farliga som ingen ville rida å visst hon kan fortfarande men hon är min ängel. Dom gånger hon är tittig, bråkig och styrig nuförtiden så kommer jag på mig själv att jag är stressad eller upprörd över något.
Många av dom gångerna ångrar jag att jag red alls, andra gånger kommer jag på migsjälv under ridturen och kan då samla ihop mig för att få henne att slappna av. 
Vissa gånger är som idag, jag är ett vrak känslomässigt, hon förstår och sköter sig helt perfekt. Det gör att jag konmer tillbaka till stallet nöjd med ridturen och extremt glad över att jag har henne <3 
 
I övrigt känner jag mig som ett vrak igen. Jag blir lika ledsen varje gång jag inser hur mycket mina mobbare vann när jag är såhär. Jag önskar att jag kunde resa mig och skaka av mig alla ord och blickar dom nånsin gett mig. 
Men det sitter så djupt, känslan av att ingen bryr sig om vad jag har att säga och om jag mot förmodan skulle våga yttra mig så ser dom ner på mig för min åsikt, mitt ordval eller för att jag har svårt att hitta ord.
 
Jag har länge undvikit sociala situationer utanför hästarna och till viss del inom den världen också men där känner jag mig någorlunda säker.
 
Jag vet att jag vågat rida de hästarna ingen annan ville rida på, jag vet att jag kan hantera hingstar och unghästar och jag vet att jag klarar av allt stallarbetet och det runt stallet.
 
 
Men nudå, jag har lämnat det livet, försöker skaffa mig ett socialt liv och det går- sålänge det är med killar eller jag har druckit några glas. 
Tjejernas ord och blickar tar så mycket hårdare! 
 
Jag försöker få det att fungera, jag försöker prata, öppna mig för jag vet att jag upplevs som svår/dryg/ointresserad men det är jag inte. Jag vet helt enkelt inte hur man umgås när man bara är bekanta eller vänner genom någon annan. 
 
Att umgås med människor spm jag inte känner riktigt gör mig helt slut för jag är hela tiden på helspänn för att säga rätt, röra mig på rätt sätt, komma på vad vi ska prata om när nuvarande ämne är färdigt. Det gör att jag inte orkar med så länge heller, orken tar helt enkelt slut.
 
Jag ska försöka leva mer som citatet:
Livet är för kort för att oroa sig över vad andra tycker och tänker om en. Så ha kul och gör det Du tycker, så ger du andra nått att snacka om.
 
 

Liknande inlägg

Kommentera här: